Spegel, spegel på väggen där..

Det känns som om jag håller på att bli begravd i en lavin. 

En lavin av prylar, flyttkartonger, tankar och folks falskhet. 

Jag känner mig inträngd och fångad. 

Å jag kan inte göra något åt det. 

Vad jag än gör så blir det fel. 

Jag känner mig som Alice i Underlandet. 

Jag bara växer och växer tills väggarna tränger sig på. 

Sen blir jag liten, liten. 

Liten och obetydlig. 

Någon som inte är viktig. 

Det är så skönt att bara vara ute och gå. 

Glömma alla måsten för ett litet tag. 

Slippa se, slippa höra. 

Bara njuta av naturen och se Vilda ligga gott inbäddad och sova i vagnen. 

Det ser så fridfullt ut. 

Jag får sån lust att krypa ner bredvid henne i åkpåsen. 

Som nu när hon har somnat här i soffan jämte mig.

Jag vill bara mysa ihop mig tätt intill.

Lyssna på hennes andetag och bara titta på henne. 

Min allra underbaraste lilla fin. 

Nä, sängen ropar visst på oss. 

Och i morgon är en annan dag, var det nån som sa.