I min lilla, lilla värld av fantasi..

Sitter och lyssnar på gammal musik och ramlar in på Haddaways What is love.
Vilket fick mig att fundera lite.
Vad är kärlek?
Hur beter man sig mot någon man älskar?

I min lilla fantasivärld så bryr man sig om den man älskar.
Man vill finnas där, krama om, trösta och tillbringa tid ihop.
I alla fall vill jag det.

När jag är i ett förhållande så vill jag vara en av killens närmsta vänner, hans älskarinna,
hans terapeut, hans patient, någon han kan lita på i ur och skur och jag vill att han ska vara samma för mig.

Jag vill att han ska anstränga sig och ta en omväg hit i två minuter bara för att ge mig en puss.
Jag vill att han ska hänga med på saker jag tycker är kul även om han tycker det är skittråkigt och tvärtom.

Jag vill få små söta sms, dirty-sms, längtans-sms, hjärt-sms.
Jag vill få god-morgon-sms och god-natt-sms.
Jag vill få det-är-skittråkigt-här-på-festen-och-jag-saknar-dig-så-jag-kommer-och-sover-hos-dig-efter-festen-sms.
Jag vill få jag-har-en-tjugo-minuters-rast-strax-vill-du-ta-en-snabbis-sms.

När jag är i ett förhållande så behöver vi inte ses varje dag, kanske inte
ens varannan eller var tredje, fjärde men ibland kanske jag vill ses flera dagar i rad.

Jag vill ha mina egna vänner och ensamtid men jag vill också kunna
umgås ihop med honom och mina vänner eller med honom och hans vänner.

Jag vill definitivt inte alltid komma sist och vara någon man inte vill presentera.
Känner man så, så älskar man inte någon.

Jag vill inte vara nån "hemlig" som ingen får veta om.
Varför vill man hålla nån hemlig?
Har man redan nån?
Skäms man?
Ljuger man?
Vill man egentligen inte?

Jag vill vara nån man står för att man älskar.
Nån man står upp för och säger att om du inte gillar henne så är det ditt problem, för jag gillar henne.
Nån man skriver om på Facebook, nån man pratar med sina vänner om, nån man faktiskt visar är viktig för en.

I min lilla fantasivärld så är det så förhållanden ska vara.
Respektfulla, kärleksfulla och omtänksamma.

Bråkar man så pratar man om det och löser problemet.
Har man olika syn på nått så pratar man och kompromissar.
Har man olika behov så pratar man och försöker komma fram till om man kan jämka ihop varandras behov.
Älskar man varandra så går det mesta att lösa.

Jag vet så många människor som är ensamma i sina förhållanden.
Vad får de ut av att vara ensamma i tvåsamheten?

Den människa man lever med, borde inte den vara den personen som står en närmast, förutom ens barn?
Borde inte den människan vara den man kan vända sig till med allt?
Bästa vänner ska också stå en närmast, men det ena utesluter väl inte det andra?

Man kan vara hur olika som helst men ändå ha det absolut bästa, så länge man pratar och respekterar varandra.
Förhållanden handlar om att ge och ta.
Förhållanden handlar om att båda anstränger sig till 100%.

I alla fall i min lilla fantasivärld.